Me, myself & I

Japp, nu har jag lämnat in novellen. Förmodligen händer inget, men så länge man tävlar finns hoppet. Nu ska jag bara vässa bidraget till deckartävlingen.

Videon är väl inte den mest spännande direkt, men låten!!! Jag smälter.

Ser att novelltävlingen i Umeå har deadline 30 oktober, dvs alldeles för snart! Nåja, jag har den färdigskriven men inte färdigredigerad. Gulp. Dags att sätta fart...

Jag kan inte hjälpa det, men jag är en total analfabet vad gäller bilar i allmänhet och motorer i synnerhet. Jag kör, och på sin höjd kan jag tanka. That´s it. Har inget intresse whatsoever att lära mig mer än så egentligen.

Igår fick jag därför ett delikat problem med jobb-bilen. Den började blinka och tjuta när jag startade upp motorn, och på displayen syntes "Check oil-level". Jaha... hurdå? ;) Jag har någon slags aning om att det ska finnas en oljesticka som man ska kolla, men jag vet inte riktigt var den sitter. Vad göra? Jo, jag åker till macken där vi tankar våra leasingbilar och går in och förklarar läget för herren bakom kassan. Han är vänlig nog att inte sucka åt ytterligare en korkad brud bakom ratten, utan kommer ut och hjälper mig. Det lustiga var att han knappt fick upp motorhuven till att börja med, och sedan hade han själv lite problem med än det ena än det andra. :D Nåja, han hjälpte mig att fylla på med rätt olja (det är ju en vetenskap det där också vilken olja man ska ha...) och jag tackade honom så hjärtligt.

Nu vet jag hur man fyller på olja.

Sonen har varit sjuk hela helgen och har varit hemma idag med maken pga hosta och feber. Maken går och kraxar på han med, och det var ju förstås bara en tidsfråga innan jag också blir sjuk. Jodå. Mycket riktigt så hittade bacillerna till mig till slut. Hade lite feber imorse, men gick ändå och jobbade. Kände mig inte särskilt bra på eftermiddagen och när jag kom hem mådde jag riktigt dåligt. Värk i kroppen, knoppen och halsen. Maken hade gjort en jättegod köttsoppa, men jag orkade knappt äta upp för min aptit var i botten. Frös gjorde jag också. Tog en Ipren och lade mig på soffan en stund. Nu  har jag suttit och svettats ut en massa feber, så nu mår jag rätt skapligt. Hoppas det inte blir värre än så här, för jag har verkligen inte råd att vara sjuk nu. Nu får det vara nog!

Jag avskyr, protesterar mot, lägger in VETO, ska lägga in en motion i riksdagen om avskaffandet av denna infernaliska dumhet som kallas sommar/vintertid. Är så överjordiskt trött på att hålla på och ändra tid på alla klockor i huset. Dessutom har vi vår lille herre som vi äntligen lyckats få att sova ganska vettiga tider, men nu ska det ändras igen. Idag vaknade han 7.30 enligt sommartid, men enligt vintertid är det 6.30. Inte så bra. Nu måste tiderna vridas om igen för honom. Suck! För oss vuxna är det ju en baggis egentligen, men för honom blir det lite rörigt.

Förra året lyckades jag dessutom med konststycket att ställa om fel, så jag ställde fram klockan istället för tillbaka! Jag tyckte det var ovanligt lite folk på tunnelbanan på morgonen och dessutom undrade mina kollegor som jobbade natt vad jag gjorde där så tidigt. Jag svarade häpet att jag ska ju jobba. Lite försynt försökte de tala om att klockan bara var strax före fem, vilket jag avfärdade med ett skratt. Vadå, klockan var ju snart sju. Men nej... då slog det mig att jag gjort ett väldigt jobbigt misstag och ställt klockan fel. Bara att lägga sig på soffan i personalrummet och sova två timmar till. :-D

Please, kan man aldrig få slippa detta? Varför måste vi ha detta ofog?

Jag har ju skrivit tidigare om en deckartävling i amelia, och har suttit och knåpat ihop ett utkast till det som ska skickas in. Problemet är att det ska begränsas till 10 000 tecken inklusive blanksteg! Det är nästan en omöjlighet att få till en bra början på så få tecken. Jag känner att jag har varit tvungen att korta ner lite och låta bli att brodera ut texten som jag vill, bara för att det ska rymmas. Jag tycker ändå att jag har lyckats ganska bra och landade till slut på 9 987 tecken! Efter redigering vill säga. Innan jag redigerat låg jag på närmare 11 000 tecken tror jag. Så det var bara att försöka tänka om och tänka rätt.

Man kan tycka att 10 000 tkn är mycket, men det blir bara ca 3,5 sida och det är inte mycket att hurra för om man ska hinna få med en intressant start på en deckare. Svårt. Ohyggligt svårt. Men jag håller gluggarna öppna omutifallatt det blir någon ändring av reglerna. Mer tecken åt folket!! :)

Kan inte låta bli att fascineras av det här med Hello Kitty. Det finns verkligen hur mycket som helst. Man skulle kunna inreda sitt hus med enbart HK-prylar. Vad sägs om dessa bilder?

Fick samtal imorse av en väninna till pappa som berättade att han åkt in till sjukhuset inatt eftersom han hade ont i bröstet. Ringde sjukan och fick efter många om och men prata med en urtrevlig manlig syrra som berättade att han hade en liten, liten hjärtinfarkt som man inte gjorde något åt i nuläget. Skönt att det inte var så allvarligt.

Däremot är de bekymrade (liksom syrran och jag har varit senaste tiden) över hans viktnedgång och att han har blodprover som inte riktigt är som de ska. De skulle "vända ut och in på honom" som sköterskan sade för att hitta orsaken. Jag har länge trott att han har cancer, frågan är bara var... Han har ju utrett prostatan och tarmarna, men inte hittat något där. Nu får vi se om sjukan hittar något. Förstås vill man ju inte att de ska hitta något, men samtidigt vill man ju det för då finns det en orsak till hans viktnedgång och dåliga blodprover och man kan gå vidare.

Men skönt i alla fall att hjärtat hänger med ett tag till.

Har läst en riktig nagelbitare: Levande begravd av Peter James. Den handlar om upptågsmakaren Michael som på sin svensexa ska få igen lite för allt han gjort mot sina vänner. De läger honom i en kista med en porrtidning, en flaska whisky och en walkie-talkie och begraver den. De ska bara vara borta en stund, men bilen med kompisarna kraschar och alla dör. Dock finns det en person som vet var han finns, men han avslöjar inget för han har allt att vinna på att Michael inte återfinns. Michael har klaustrofobi och nu börjar kistan ta in vatten...

Är hemma igen efter en långhelg i Kiruna där vi firade makens syster som fyllde 40. Har haft det lugnt och skönt och festen var relativt städad. Lite fyllon var det ju, men det var inte alls farligt. Det var knappt något att städa dagen efter i festlokalen heller! Skönt att slippa torka spyor från toan ... hehe!

Nu är vi äntligen hemma efter drygt en timmes försening på flyget, och det ska bli så skönt att få sova i sin egen säng. Härligt.

Sovadags. Berättar mer imorgon och lägger in lite bilder. :)

Kram

Sitter och äter något som är så överjordiskt gott. Har inte ätit det på många, många år och jag (och maken) funderade på om det varit borta ett tag för att nu göra en revival. Jag pratar om... tadaaaa... AKO-kola soft Chok!

I rent studiesyfte har jag köpt den här boken: Writing mysteries av Sue Grafton. Jätteintressant! Även om jag kanske inte ger mig in i deckargenren fullt ut, så finns ju en del tips som kan användas i andra sammanhang när man skriver.

Jag slutar aldrig förvånas över en del människors brist på hyfs och fason.

Mötte idag den kvinna vars hund bet mig i benet igår. Lugnt och vänligt gick jag fram till henne och hälsade och sade att hunden bet mig igår. Direkt blev hon skitförbannad och sade att de hade den inte alls gjort, att jag bara ljög och att jag var sjuk i huvudet! Jag försökte förklara att jag var till läkaren men hon avbröt mig och nekade hela tiden och sade att jag behövde psykvård. Hon fortsatte med att neka och jag försökte nå fram till henne vilket verkade stört omöjligt. Hon bara slog ifrån sig och skrek. Hon hävdade att jag hatar djur! Jag som älskar djur, försökte förklara det utan framgång. Hon sade också att det märks sååå tydligt att jag hatar hundar. Det var ju därför den hade "skällt" på mig, för att den kände på sig att jag hatar hundar. Då blev jag förbannad på henne och sade att hon inte känner mig, hur f*n kan hon säga så. Jag tycker visst om hundar. Nej det gör du inte, var hennes svar. Hur bemöter man sådant??
Hon fortsatte att rya om att jag är störd, och jag blev så förbannad på henne så jag frågade vem av oss som är störd när man kan stå och bete sig så där. Hon sade att hunden aldrig hade bitit mig, den skällde bara. När jag sade att jag hade ett sår så blev hon arg på mig och sade att det hade jag inte alls för jag hade jeans på mig och hundens tänder kan inte bita igenom jeans. Korkat nog visade jag inte henne blåmärket på benet, men jag var så upprörd att jag inte tänkte klart. Hon sade att vi ska bete oss som vuxna människor... Haha. Ja hennes sätt var ju VÄLDIGT vuxet. NOT!

Till slut kände jag att jag hade inget mer att hämta där, för hon var helt galen. Hennes ögon var så fulla med hat så jag blev alldeles mörkrädd. När jag gick ifrån henne så sade jag bara "Tänk på din bebis bara" och gick, varpå jag hörde att hon hånskrattade och skrek efter mig att jag var sjuk i huvudet. Hon var nämligen gravid! Alla tror att hon är en "kärring" åldersmässigt sett, men hon var ca 30-40 år någonting.

Jag tänkte på att man får hoppas att det är graviditetshormonerna som spökar så där, för om det inte är det så blir det jävligt synd om den ungen som får växa upp med föräldrar som har en så hemsk människosyn och kan vräka ur sig vad som helst till vem som helst.

Jag var alldeles skakis efteråt, och jag svär, om hundskrället ger sig på mig igen, då tvekar jag inte att ge den en kick! Sedan ger jag satkärringen en jävla spark på smalbenet också. Den kan hon ha den jävla galna f*ttan!

Jaha, läser att jeanstillverkarna vill att man ska ha jeansen i ett halvår innan man tvättar dem. Uäääk! Hur snuskigt är inte det på en skala? Det verkar som det är framför allt de yngre som tycker att det är helt ok att låta bli att tvätta dem, utan bara vädra dem och lägga i frysen då och då. Men ursäkta mig, har inte den yngre generationen något luktsinne? Eller har det blivit avtrubbat av de skitiga kläderna så de inte längre känner hur illa de luktar? Jag fattar bara inte hur man kan. Själv tvättar jag mina jeans ca 1 gång/ vecka. Avskyr smutsiga kläder, tycker det är ohygieniskt. Otroligt att man accepterar att gå omring i detta. Man får ju skit som ligger an mot huden hela tiden, och dessutom riskerar man klädlöss. Vill man ha det? Nope. Inte jag i alla fall.

Idag när jag gick hem från sonens dagis så mötte jag en kvinna med en liten pudel i kopplet. När jag gick förbi dem på gångvägen så bet den mig helt plötsligt och oprovocerat! "Aj" hojtade jag, och vände mig om. Jag blev så himla paff och "chockad" så jag kom mig inte för att ta hennes namn och telenummer, utan jag gick bara iväg. Kvinnan gick och pratade i telefon, så jag vet inte hur mycket hon märkte. Hon sade dock till hunden "Fy, fy så gör man inte" eller nåt sånt, så på något sätt har hon väl märkt något.

När jag kom hem ringde jag vårdguiden och de tyckte att jag skulle gå till vårdcentralen och får en stelkrampsspruta. Så jag ringer dit och får tid till doktorn. Väl där tycker dr att jag inte behöver sprutan egentligen eftersom bettet inte blev så djupt, det blev mer en rispa på huden. Trots allt blödde det lite och blev en liten blåning. Däremot tyckte han att jag ska äta en kur antibiotika i 5 dagar för att undvika ev. bakterier som hundskrället kan ha haft i munnen. Men jag fick sprutan i alla fall. Plus antibiotikan...

När jag ser dem igen så ska jag minsann få dem att betala dels mitt läkarbesök på 140:- och dels antibiotikan à 79:-! Då kanske de lär sig att hålla reda på hundskrället hädanefter!!

Var på IKEA i fredags och handlade lite smått och gott. Det är farligt att gå in där, för man kommer alltid ut med en massa saker som man inte visste innan att man behövde. Haha! Nåja, de här lamporna har jag tittat på flera gånger och NU gjorde jag slag i saken och köpte dem. Nu står de och lyser upp vardagsrumsfönstren. De är verkligen fina.

Nu har jag kommit i ett skov igen då jag tycker det är roligt att skriva. Jag har hittat två novelltävlingar som jag ska deltaga i tänkte jag. Den ena arrangeras av Umeå kommun, och har deadline nu i slutet av oktober. Där håller jag på med att redigera novellen. Ämnet där är valfritt och jag har skrivit om en kvinna som träffar en fantastisk kille som efter ett tag inte visar sig vara så fantastisk... Slutet är dramatiskt. Den var kul att skriva, och det flöt på bra.

Hittade dessutom ett stipendium som amelia i samarbete med Camilla Läckberg delar ut. http://amelia.se/artiklar/2009/vinn-lackbergs-stipendium/tavla/ Ska i alla fall försöka mig på det trots att deckare inte är min "huvudgenre". Åtminstone har det inte varit det, men det kan bli. Vem vet. :-) Jag har ju min deckare som jag påbörjat, så jag får väl ta och vässa till den lite och skicka in den.   

Den tredje tävlingen är också en novelltävling som handlar om de sju dödssynderna. Man ska välja ut en av dem (frosseri, avund, lättja, högmod, girighet, vällust och vrede) och skriva en novell om den. Där är deadline inte förrän i december, så jag har tid på mig att fundera ut något bra.

Tiden går visst lite för fort ibland. Vet inte vad jag gör, men dagarna bara staplas på hög och fort som tusan går det.

Förlåt för dålig update. Ska försöka bättra mig. :)

Jag vann en tävling i en blogg här. Gud vad kul. http://inmyblood.blogg.se/2009/september/tavling.html#comment :-D Jag som aldrig brukar vinna något, någonsin.

Här kommer ett inlägg som många avskyr: nämligen dagens lunch. Kunde inte låta bli eftersom maten var så god.
Thaifisk-gryta.

Väldigt enkelt. Skär bitar av 400 g lax och 400 g vit fisk (alaska polloc eller sej, INTE torsk!) och lägg i en form. Pressa över lime eller citron. Salta och peppra. Blanda en burk kokosmjölk med en rågad msk Grön Currypasta. Blanda om och häll över fisken. Ställ i ugn 175 ° och tillaga tills fisken börjar bli klar (beroende på hur stora bitar man skär). Häll i gröna ärtor och strimlad röd paprika och låt det bli varmt. Ät med potatis. Mmmmm...

Är det bara jag som är lite trött på att se Anna Anka varenda gång man kollar i Aftonbladet/Expressen? Nu har hon väl fått sin uppmärksamhet som hon uppenbarligen suktade efter, kan vi inte låta henne förfalla i glömska nu? Hon är lite tröttsam tycker jag med sitt sätt att säga saker enbart för att provocera och skapa debatt. Visst, debatt är bra, men behöver man bete sig som en trotsig (ank-)unge för att få till en diskussion? Hon har säkert rätt i att det är enklare i USA att ha rätt till egna åsikter, jag vet inte, jag har aldrig varit i USA så jag kan bara gå på hörsägen. Däremot tycker jag att det är dagisnivå att säga att kvinnan måste tillfredställa sin man närhelst han behagar (eller hur hon nu uttryckte det).

Om hon nu sagt upp sitt svenska medborgarskap så kan hon väl hålla till i USA hädanefter. Men nehej, då ska hon överösas av jobbförslag i Sverige, bland annat i TV! Suck. Vi kommer tydligen inte undan henne... Om det nu är så hemskt i Sverige så man säger upp sitt medborgarskap, varför ska hon hit och jobba då?!

Well, money talks...

Idag sätter Rosa-Bandet kampanjen igång igen och vi kvinnor ska påminnas om att  känna på våra bröst för att hinna upptäcka knölar i tid. Gott nog, men i dagens DN kunde man läsa att chefsöverläkaren Peter C Gøtzsche på Rigshospitalet i Köpenhamn anser att självundersökning av brösten "gör mer skada än nytta". Läs artiken här. Han menar på att man inte har några vetenskapliga belägg för att man har minskad risk att dö i bröstcancer än om man inte känner regelbundet på brösten. Däremot hittar man ofta ofarliga knölar som tas bort i onödan. Han tycker att vi hellre ska lära känna brösten och att kolla på dem då och då i duschen eller låta partnern se om de förändras. Annars skapas en onödig oro för cancer.

På sätt och vis har han rätt, MEN jag tycker att det är väl viktigare att man hittar en knöl och får veta att den är ofarlig än att strunta i att känna på brösten, och så kanske det hinner gå för långt innan man fått sin maligna diagnos. Jag känner på brösten då och då. Kanske runt 1 gång i månaden eller så (vilket artikelförfattaren ovan fördömer och tycker att det är för ofta).

För ca 2 månader sedan hittade jag en knöl på undersidan av bröstet och blev förstås livrädd. Då jobbade jag på en vårdcentral och bad en av läkarna där kolla in knölen. Hon kände på den och sade att det var något  som heter atherom, och det är en godartad talgkörtelcysta. Hon tyckte att jag skulle lägga på omslag med alsolsprit 2 ggr dagligen för att torka ut atheromet, och det gjorde jag. Två veckor senare var cystan borta! Jätteskönt.

Hur man nu än väljer - att undersöka sina bröst en gång i veckan eller om man förlitar sig på att man upptäcker så smånigom om något är fel - så ska man åtminstone lära känna sina bröst! Hur ser de ut när jag står i vissa vinklar eller när jag lyfter armarna. Förändras de? Då kan det vara läge att konsultera sin doktor. Åtminstone för att utesluta något.